Denna semestern har endast bestått utav att komma på projekt. Har städat skåp, städat huset flera gånger, vart i trädgården och på tippen, målat väggar och möblerat om...lite varje dag.
Det värsta är att som till exempel när jag målade köket. Var överlycklig på påväg hem med färgen, sä taggad och peppad. DIREKT när jag börjar önskar jag att jag inte börjat, att det var färdigt helst igår och att det skulle vara helt klart på typ tio minuter. Det är orimligt.
Jag kommer på projekt men direkt när jag börjar så vill jag egentligen inte slutföra dem. Det känns som att allt blir för stort så fort jag står där med penseln i hand.
Samt så fort projektet jag startat är klart så behöver jag göra något nytt. Jag kan verkligen se och känna hur hjärnan är uttråkad. Häromdagen tittade jag på Alex när han spelade xbox och samtidigt så klättrade jag nästan på väggarna för att trots att kroppen låg skönt i soffan så kunde jag inte bara ta det lugnt för att hjärnan KAOSADE.
Jag hatar när jag är i dessa perioder. Jag vet att jag är jobbig och svår att leva med när jag blir sån här. Jag förstår inte hur människor i min närhet klarar av mig för det är knappt att jag gör det själv.
Kan inte ens beskriva det, varken muntligt eller med text. Egentligen spelar det ingen roll men det känns som att allt skulle lugna sig om jag bara kunde komma på de rätta orden för hur det känns. Blir frustrerad, skulle helst vilja göra en JohanG och slå med händerna i marken och skrika rakt ut, men vem gör så ens.
I know the feels bro. Det är kolsyra i blodet och man vill helst stå på huvudet och ingenting går fort nog?
SvaraRaderaJag brukar passa på att röja medan det är så, men det är väl där vi skiljer oss, jag kraschar tillslut och kan gå i ide och inte lyfta ett finger på åtta veckor. Du fortsätter ju bara röja :P