Våra renoveringar

Nu när jag ligger här, i sängen i vårt hus. Med Carson snarkandes vid mina ben och Alex liggandes endast ett par centimeter ifrån mig är det sjukt att tänka på hur nära det var att inget av detta någonsin skulle blivit verklighet.
Tänk vad många rötägg jag var tvungen att träffa innan allt blev sådär självklart. Men känner ändå att jag måste tacka en del av de där rötäggen...

TACK

Till den ljugande läkarsonen som pga en slampstämpel gjorde mig arg och hämndlysten.
Till psykfallet som ringde mig etthundaåttiofyra gånger på en dag samtidigt som han bombaderade min inkorg och hotade med att åka hem till min syster om jag inte svarade.
Till sjökaptenen som tog bort mitt nummer mellan varje gång vi träffades.
Till Pierre för att ja, du är Pierre.

Och tack till alla er tappra själar som inte kvalade in på listan men som ändå var där och ställde upp. Gaddade ihop er och samtidigt fuckade upp mitt huvud.

Utan er, hade jag säkert aldrig vart på stars den där kvällen och även om jag hade vart det så hade jag definitivt inte låtit kvällen gå som den gjorde.  Utan er hade jag aldrig bestämt mig för att vinna över Alex på min sida, utan er hade vi aldrig börjat gå på timlånga promenader genom Mörbylånga på nätterna, utan er hade vi aldrig skaffat Carson och utan era val och era beteenden mot mig hade vi aldrig köpt hus tillsammans.

Är så himla nöjd och tillfreds med mitt liv. Är säker, lycklig och jag har någon att komma hem till varje dag. Har en liten vovve som jag älskar mer än livet själv.
Jag tror att allting i livet händer av en mening. För om det inte vore så, då hade jag inte varit där jag är nu och det är precis här, PRECIS EXAKT HÄR som jag vill vara.

: